Jag finner inga ord till att skriva just nu. Tankarna flyger i huvudet men jag har svårt att få ner dom i ord.

Jag lever som i en bubbla. En skyddande bubbla. I bubblan är allting bra. Ingenting har hänt och allt är som förut. Dagarna flyter på som vanligt. Men sen kommer dom stunderna då det pyser in luft i bubblan. Då allting rasar och hela kroppen känns som om den har blivit invaderad av betong.

 

Dom senaste dagarna känns det som om betongen inte vill försvinna. Kanske beror det på att det har varit fars dag. Den första utan min. Försöker hitta ett lim som kan laga hålet i min bubbla. Jag vill in och gömma mig i den igen.